På tisdag ska jag få träffa kuratorn på sjukhuset. Ska bli väldigt skönt att få samla allt kaos i huvudet. Just nu känns allt så likgiltigt. Det enda jag tänker är; bara jag inte dör så är allt bra! Klart jag inte kommer dö, men för varje mer sak som dyker upp är det som att det går rätt igenom mig. Jag bryr mig knappt. Rycker lite på axlarna som att; en sak mer eller mindre. Hjärnan är väl i kaos efter dessa veckor. Det är väl ett sätt att skydda sig mot katastrofer. Vet att min hjärna fungerade likadant när vi förlorade Elsa. Allt som hände ryckte man nästan på axlarna utan att bry sig. Låter som att jag är världens hemskaste människa men det är jag verkligen inte, men min hjärna orkar nog inte ta emot mer nu. Inte min kropp heller.