Jag glömmer ALDRIG känslan av total ensamhet och utanförskap när man kom hem utan bebis. Att tappa all kontroll och människor som vek undan på gatan när man mötte dom ute. Det sårade så otroligt. Jag visste att dom visste. Tystnaden var det som sårade allra mest. 

Jag hade önskat någon som kunde visa mig att; Elin, det kommer bli bra efter all kaos. Att få se någon som överlevt det värsta man kan vara med om.

Jag vet att jag googlade och fick fram spädbarnsfonden. Inget aktivt i Kalmar och tanken av att åka till annat län just då fanns inte ork till. 

Jag slängde i hop ett mail (ett rop på hjälp) och fick tillbaka ett mail från min räddare i nöden nämligen Angela på spädbarnsfonden. 

Jag minns bara att jag såg ett stort hopp att om några år kanske jag också mår så pass bra att jag kan hjälpa andra. 

Och här är jag i dag💕 tack vare er underbara familj, vänner, spädbarnsfonden, kollegor etc. Jag står i dag stadigare än någonsin på jorden och hoppas att jag i dag kan vara den där räddaren i nöden som ordnar lite i kaoset.

Jag älskar att lära ut, att förbättra, att öka kunskapen hos de som möter människor i sorg. Vi är så rädda för att säga fel saker, agera fel etc, men vet ni...  det som sårar en mest när man är i sorg är när man märker att de runt omkring drar sig undan. 

VÅGA PRATA men våga även vara tyst. Man behöver inte alltid säga något. Ofta är det en trygghet och ett lugn att bara få ha en hand att hålla i och någon som sitter bredvid. 

Glöm inte heller bort att alla människor reagerar olika i sorg. Oftast svänger det mellan skratt, gråt, ilska, raseri etc etc. Det ÄR normalt och inget som tyder på något psykotiskt. 

När det gäller att förlora ett litet barn är det viktigt att man som personal stöttar, vägleder, uppmuntrar föräldraskapet, nämner barnet vid namn. VI är de som kan hjälpa till att göra skillnad i den direkta situationen som kan spegla ett helt livs sörjande. Här är det läge att lägga sina egna värderingar åt sidan. Föräldrarna har bara ett fåtal dagar på sig att bygga minnen för livet. Hjälp dom!!

Som vårdpersonal är det kanske lätt att bara se ett dött barn, men för oss föräldrar är det VÅRT barn oavsett det lever eller inte. Det är inte konstigt att vilja ta hem sitt barn bara för att få lägga i egen vagn eller säng. UPPMUNTRA DETTA!  Även om man som personal tycker barnet ser "otäckt" ut så är det världens vackraste barn i våra ögon som föräldrar. Försök inte "skydda oss" genom att göra minnessaker utan vår närhet som föräldrar. 

Har man bara som grund att göra samma saker som med ett barn som lever dvs bada, ta på kläder och blöja etc så kommer man otroligt långt. Gör alltid allt med barnet tillsammans med föräldrarna och hjälp till med att ta kort på hela familjen samlad💕 

Om vi kan vara där och skapa lite trygghet i kaoset så kommer det betyda mer än ni någonsin kan ana. 

Fortsätt göra ett fantastiskt jobb! Våga fråga💕 Ni som personal betyder så otroligt mycket mer än ni kan ana. 

TACK🎀